Att försvinna.

Jag försvann en stund. Helt medvetet. Jag fick frågan flera gånger om jag slutat blogga, om det snart skulle komma något nytt och vad det var som hände. Men jag behövde en paus. Istället tog jag fram ett block och en penna. Det sista halvåret har jag skrivit för hand. Om mer privata saker. Om tankar som inte är färdigbearbetade och klara för omvärlden. Som ett led i att fokusera på processen och som en övning i tålamod. För det tar lång tid att skriva för hand. Mycket längre än att skriva på något elektroniskt. 
 
Att jag behövde en paus är sant, men det är inte den enda anledningen. För jag började bli trött. Trött på att vänner slutade att ringa för att de upplevde att de redan visste allt om mitt liv. Trött på att bli avbruten efter en halv historia med kommentaren "Jag vet redan, jag har läst det i bloggen". Trött på att människor på håll trodde att de visste någonting om mitt liv. Hade det varit människor långt bort hade det varit helt okej. Men att vänner tänkte samma sak, det gick till slut in på mig. Så istället för att lägga ut om mina tankar, min vardag och mina erfarenheter bestämde jag mig för att bara koppla bort mig själv för en stund.
 
Jag har saknat skrivandet. När någonting händer tänker jag fortfarande i skrift. Jag tänker på hur jag skulle beskriva det i en text, vilka ord jag omsorgsfullt skulle välja för att beskriva omgivningen för att få fram den rätta känslan. Jag gör det hela tiden men har bara inte prioriterat att faktiskt ta mig tiden till att skriva ner det. Det kanske blir en ändring, jag kanske börjar skriva texter igen som jag publicerar. Kanske gör jag det inte. Det beror helt och hållet på vad som faller mig in. 
 
Men nu vet ni i alla fall var ni har mig. 

Att vara högsensitiv.

- Du tänker inte att du är lite överkänslig? 
 
Jag var 17 år och satt hos min första terapeut. Överkänslig? Jag trodde inte mina öron. Vad då överkänslig? Jag som i hela mitt liv har fått höra att jag är så stark, att jag klarar allting, att vem som helst kan komma mot mig med vad som helst och att jag kan hantera det. Överkänslig? Nej nej. Hon hade helt klart missuppfattat det hela. I min familj var det inte jag som var känslig. Jag var den starka
 
Om vi spolar fram 14 år så hittar vi mig återigen i terapistolen. Där fick jag frågan: 
 
- Har inte du väldigt starka instinkter? 
 
Och jag började resonera. Instinkter? Nej.. Det tror jag inte. Inte starkare än någon annan. Jag hade aldrig tänkt på det. Hur då? Vad då instinkt? Jag har väl ingen instinkt alls? 
 
- Men om jag frågar så här då.. Om du tänker på din första instinkt gällande nya personer, har du någonsin haft fel? 
 
Haft fel? Med den där första magkänslan när jag träffat en person? Hade jag egentligen det? Kanske inte..? Hade jag lyssnat på den där första varningsklockan hade jag ju aldrig tackat ja till en första dejt med den där mannen som sedan skulle visa sig utnyttjade mig på de flesta plan. Hade jag lyssnat på den där första känslan i maggropen och struntat att intellektualisera bort alla mina farhågor hade jag undvikit många obehagliga situationer. Haft fel? Nej.. Jag hade väl egentligen aldrig det. 
 
Ett år senare nämnde min terapeut för mig att det finns någonting som kallas för "högsensitiv person" och bara ett par månader efter det sa min akupunktör att hon hade en känsla av att jag var högsensitiv. Och desto mer jag läser om det, desto mer förklarar det så mycket i mitt liv. 
 
För att ta det lite kort:
Det är cirka 15-20% av alla människor som klassas som högsensitiva. Det betyder att de uppfattar subtila nyansskillnader och detaljer på ett sätt som icke-sensitiva gör. De är duktiga på att fånga upp och tolka sociala icke-verbala signaler. Det gör att de ofta är medvetna om andras tankar och känslor på ett sätt som de flesta andra inte är. Högkänslighet har också hittats i andra djurarter. Källa
 
Att vara högsensitiv handlar alltså om att läsa omgivningen på ett sätt som andra inte gör. Att "känna in" ett rum. Att bli påverkad av andras energier. Att bli dränerad av för mycket stimuli. Att känslorna sitter på ett djupare plan än vanligt. Men de flesta skulle nog inte klassa mig som en speciellt känslig person. Inte på utsidan. Fast det handlar nog mer om många års träning med att inte visa på utsidan vilket kaos som föregår på insidan. 
 
Och vet ni? Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har läst av vilka i ett rum som har haft hemliga förhållanden med varandra, vilka som snart kommer att göra slut, vem som har en dålig dag och om några i rummet precis har bråkat. Och jag har gjort det sedan jag var barn. 
 
Det är spännande det där, när det plötsligt kommer ett ord på det där som tidigare inte har gått att förklara. 
Highly sensetive person. 
HSP
 
En högsensetivare med sin katt
 
Taggar: HSP, Highly sensetive person, Högkänslig, Högsensitiv;

Att försöka bli blodgivare.

Jag har försökt att bli blodgivare. Tre gånger. Men de vill inte ha mig!
 
Första gången jag försökte var jag 18 år. Jag hade jag fina blodvärden, hälsoundersökningen blev godkänd och vikten var stabil. Problemet dök dock upp när de skulle försöka hitta en ådra att sticka nålen i. De hittade ingen. På någon av armarna. Jag hade helt enkelt för tunna blodådror. Jag blev hemskickad med orden "Du kan antingen gå upp i vikt eller börja träna. Det brukar göra att blodådrorna blir större". 
 
Ett år senare, när jag var 19 år, försökte jag igen. Återigen steppade jag in på Bloddroppen i Göteborg och tänkte visa upp mina fantastiska nya blodådror. Jag hade det sista året börjat träna ganska regelbundet och tänkte därför försöka igen. Det första som gjordes var att kontrollera mina blodådror. Och den här gången såg de fina ut. Sjuksköterskan hittade snabbt en tjock en att sticka i. Men plötsligt var mina blodvärden för dåliga. Jag fick frågan "Är du vegetarian och ofta kall om händerna?", när jag svarade ja fick jag besked om att gå hem och börja tänka på vad jag åt. 
 
13 år senare tänkte jag ge det ett nytt försök. Så idag var jag på Blodbanken här i Oslo och fyllde i diverse papper med nya hälsoupplysningar. Jag hade på förhand försäkrat mig om att det inte skulle vara några problem att ge blod med celiaki. Men när jag väl klev in hos sköterskan tittade hon snällt på mig och sa "Jag ser att du har en piercing i näsan. Det är en slemhinna och eftersom reglerna nu är ändrade får personer med piercingar inte ge blod alls". Så även en tredje gång fick jag beskedet om att mitt blod inte är bra nog. 
 
Alltså.. Jag vet helt ärligt inte varför jag fortsätter att försöka. När någon frågade mig om varför jag så himla gärna vill bli blodgivare har jag väl egentligen inget ordentligt svar. Jag bara tänker att om jag någon gång hamnar i en situation där jag behöver blod är det ju väldigt fint om det finns. Och blod finns endast om människor är villiga att ge. 
 
Men jag funderar allvarligt på att ge upp nu. Tre gånger under en period av 14 år har jag försökt att bli blodgivare och varje gång får jag ett nej. Jag måste erkänna att jag börjar känna mig lite avvisad. Men den här gången fick jag i alla fall en present. En present för att jag kom och försökte. Det fick jag aldrig i Sverige. 
 
Norge 1 - Sverige 0
 
 
Taggar: Blodgivare, Ge blod;