Att vara högsensitiv.

- Du tänker inte att du är lite överkänslig? 
 
Jag var 17 år och satt hos min första terapeut. Överkänslig? Jag trodde inte mina öron. Vad då överkänslig? Jag som i hela mitt liv har fått höra att jag är så stark, att jag klarar allting, att vem som helst kan komma mot mig med vad som helst och att jag kan hantera det. Överkänslig? Nej nej. Hon hade helt klart missuppfattat det hela. I min familj var det inte jag som var känslig. Jag var den starka
 
Om vi spolar fram 14 år så hittar vi mig återigen i terapistolen. Där fick jag frågan: 
 
- Har inte du väldigt starka instinkter? 
 
Och jag började resonera. Instinkter? Nej.. Det tror jag inte. Inte starkare än någon annan. Jag hade aldrig tänkt på det. Hur då? Vad då instinkt? Jag har väl ingen instinkt alls? 
 
- Men om jag frågar så här då.. Om du tänker på din första instinkt gällande nya personer, har du någonsin haft fel? 
 
Haft fel? Med den där första magkänslan när jag träffat en person? Hade jag egentligen det? Kanske inte..? Hade jag lyssnat på den där första varningsklockan hade jag ju aldrig tackat ja till en första dejt med den där mannen som sedan skulle visa sig utnyttjade mig på de flesta plan. Hade jag lyssnat på den där första känslan i maggropen och struntat att intellektualisera bort alla mina farhågor hade jag undvikit många obehagliga situationer. Haft fel? Nej.. Jag hade väl egentligen aldrig det. 
 
Ett år senare nämnde min terapeut för mig att det finns någonting som kallas för "högsensitiv person" och bara ett par månader efter det sa min akupunktör att hon hade en känsla av att jag var högsensitiv. Och desto mer jag läser om det, desto mer förklarar det så mycket i mitt liv. 
 
För att ta det lite kort:
Det är cirka 15-20% av alla människor som klassas som högsensitiva. Det betyder att de uppfattar subtila nyansskillnader och detaljer på ett sätt som icke-sensitiva gör. De är duktiga på att fånga upp och tolka sociala icke-verbala signaler. Det gör att de ofta är medvetna om andras tankar och känslor på ett sätt som de flesta andra inte är. Högkänslighet har också hittats i andra djurarter. Källa
 
Att vara högsensitiv handlar alltså om att läsa omgivningen på ett sätt som andra inte gör. Att "känna in" ett rum. Att bli påverkad av andras energier. Att bli dränerad av för mycket stimuli. Att känslorna sitter på ett djupare plan än vanligt. Men de flesta skulle nog inte klassa mig som en speciellt känslig person. Inte på utsidan. Fast det handlar nog mer om många års träning med att inte visa på utsidan vilket kaos som föregår på insidan. 
 
Och vet ni? Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har läst av vilka i ett rum som har haft hemliga förhållanden med varandra, vilka som snart kommer att göra slut, vem som har en dålig dag och om några i rummet precis har bråkat. Och jag har gjort det sedan jag var barn. 
 
Det är spännande det där, när det plötsligt kommer ett ord på det där som tidigare inte har gått att förklara. 
Highly sensetive person. 
HSP
 
En högsensetivare med sin katt
 
Taggar: HSP, Highly sensetive person, Högkänslig, Högsensitiv;

Att försöka bli blodgivare.

Jag har försökt att bli blodgivare. Tre gånger. Men de vill inte ha mig!
 
Första gången jag försökte var jag 18 år. Jag hade jag fina blodvärden, hälsoundersökningen blev godkänd och vikten var stabil. Problemet dök dock upp när de skulle försöka hitta en ådra att sticka nålen i. De hittade ingen. På någon av armarna. Jag hade helt enkelt för tunna blodådror. Jag blev hemskickad med orden "Du kan antingen gå upp i vikt eller börja träna. Det brukar göra att blodådrorna blir större". 
 
Ett år senare, när jag var 19 år, försökte jag igen. Återigen steppade jag in på Bloddroppen i Göteborg och tänkte visa upp mina fantastiska nya blodådror. Jag hade det sista året börjat träna ganska regelbundet och tänkte därför försöka igen. Det första som gjordes var att kontrollera mina blodådror. Och den här gången såg de fina ut. Sjuksköterskan hittade snabbt en tjock en att sticka i. Men plötsligt var mina blodvärden för dåliga. Jag fick frågan "Är du vegetarian och ofta kall om händerna?", när jag svarade ja fick jag besked om att gå hem och börja tänka på vad jag åt. 
 
13 år senare tänkte jag ge det ett nytt försök. Så idag var jag på Blodbanken här i Oslo och fyllde i diverse papper med nya hälsoupplysningar. Jag hade på förhand försäkrat mig om att det inte skulle vara några problem att ge blod med celiaki. Men när jag väl klev in hos sköterskan tittade hon snällt på mig och sa "Jag ser att du har en piercing i näsan. Det är en slemhinna och eftersom reglerna nu är ändrade får personer med piercingar inte ge blod alls". Så även en tredje gång fick jag beskedet om att mitt blod inte är bra nog. 
 
Alltså.. Jag vet helt ärligt inte varför jag fortsätter att försöka. När någon frågade mig om varför jag så himla gärna vill bli blodgivare har jag väl egentligen inget ordentligt svar. Jag bara tänker att om jag någon gång hamnar i en situation där jag behöver blod är det ju väldigt fint om det finns. Och blod finns endast om människor är villiga att ge. 
 
Men jag funderar allvarligt på att ge upp nu. Tre gånger under en period av 14 år har jag försökt att bli blodgivare och varje gång får jag ett nej. Jag måste erkänna att jag börjar känna mig lite avvisad. Men den här gången fick jag i alla fall en present. En present för att jag kom och försökte. Det fick jag aldrig i Sverige. 
 
Norge 1 - Sverige 0
 
 
Taggar: Blodgivare, Ge blod;

Maries bröllop.

Jag har semester. Fast någon sommar lyckades jag ju inte pricka in i år. Det var det väl i och för sig ingen som riktigt gjorde, men jag tvivlar på att de som hade semester i juli vaknade upp varje dag med en termometer som blängande visade 7 ynka grader på morgonen. Men det gör inte så mycket. Jag gillar ju hösten också. Men jag prickade i alla fall in en sommardag. Och det var på Maries bröllop. 
 
Jag var ju tärna, det vet ni ju redan. Och alltså.. Jag måste ju erkänna att jag var ganska stressad över det här uppdraget. Jag blir ju alltid stressad när jag inte har full kontroll och var det något jag inte hade kontroll på var det det här. Fredagen innan bröllopet träffades vi allihop på kvällen och tog ett glas vin och spelade kubb. Allihop är i det här tillfället jag, de andra två tärnorna, våra gubbs och Marie. Och det var då jag började fråga henne om hur hon hade tänkt. Hur skulle vi gå in i kyrkan? Hur skulle vi gå ut? I vilken takt skulle vi gå? Skulle vi öva innan? Hade vi befunnit oss i en film hade Marie suttit på en hög pinnstol i ett mörkt rum med en strålkastare i ögonen samtidigt som jag cirklade runt henne med alla mina frågor. Men det löste sig till slut ändå. Marie hade inga som helst svar. Eller ja.. Det svaret hon hade var "Ja, jag vet inte riktigt. Alla detaljer är inte helt utarbetade än" vilket satte igång min organisations- och problemlösningsförmåga. Så inom tio sekunder var allting klart och min stressade hjärna kunde få sig en välbehövd paus. Pausen kan eventuellt ha berot på vinet också, men att ha kontroll över situationen hjälpte definitivt. 
 
Och så kom lördagen. Maries stora dag. Klockan elva åkte jag hem till Maries föräldrar där jag mötte upp Lisa och Maria (de andra tärnorna). Eftersom Maries enda krav till våra klänningar hade varit att de skulle vara svarta, hade vi olika modeller på oss. Därför hade vi bestämt att vi skulle ha likadana skor, smycken, nagellack och håruppsättningar för att få någon form av sammanhang. Så det där med håret var det vi skulle ordna på morgonen. Och alltså.. Jag kan verkligen inte hår. Så det var tur att vi var tre stycken som hjälpte till. Och att vi hade spray. Och hårnålar. Och torrshampo. Och youtube-videor.
 
Här gör jag mitt absolut bästa för att få till en uppsättning på Lisa.
 
Vigseln skulle starta klockan 14.00 och när klockan var 11.40 ringde fotografen. Hennes man hade fått en hjärtattack så de var på väg till akuten. Så drygt två timmar innan allt satte igång stod vi där utan fotograf. Men som tur var är inte jag den enda som innehar den otroliga problemlösningsgenen av tärnorna, så efter att ha suttit i chock i ungefär 15 sekunder började telefonerna gå varma. Vi ringde alla fotografer vi kunde komma på! Och efter en halvtimme var det löst. Marie hade en kompis som hade en bra systemkamera som skulle ta bilder under vigseln och hans flickvän kände en fotograf som kunde komma efteråt. Att Marie inte bröt sönder och samman just då är egentligen helt galet. Men det löste sig som tur var. 
 
Marie, Maria, Lisa och jag
 
Marie hade varit hos frisören och fixat sitt hår.. I fall det var någon som tvivlade.
 
Sedan var det vigsel med kyssar, tårar, skratt och glädje. Och efteråt bar det av i fina bilar för fotografering. Då hade jag varit så otroligt smart att lägga min handväska, inklusive mobil och allt annat, i en bagagelucka, så jag har inte en enda bild från tiden mellan vigseln och festen. Men vi kan väl nöja oss med att säga att vi befann oss på en jättefin plats med en älv, en gammal stenbro, gröna träd och fina vyer. 
 
Tärnorna, brudparet, marskalken och ett av barnen som var med under vigseln.
 
Det här är en av mina absoluta favoritbilder från dagen. Vi brudtärnor hade jäkligt roligt tillsammans. 
 
Och så blev det fest. Maten var god, toastmastern höll låda och talen var korta men kärleksfulla. Jag måste erkänna att jag inte kände mig uttråkad en enda gång. Och då kände jag nästan ingen annan än Marie på festen så det måste jag ge högsta betyg! Och när klockan började närma sig tolv började vi känna oss klara. Då hade jag dansat, bytt skor tre gånger (ja men hallååå.. Det är faktiskt storna som är det viktigaste), druckit många glas champagne och hjälpt till att hitta en borttappad mobil som inte var det minsta borttappad. Så då blev det taxi hem. 
 
Så fick äntligen Marie och Robin varandra. 
All kärlek till dem! 
 
 
Taggar: Brudtärna, Bröllop, MarieRobin16, Maries bröllop;