Tjugo-någonting år gammal igen.

Klockan är kvällen och det är midsommarafton i Sverige. Jag kan tänka mig att de flesta tillbringar kvällen på någon form av galej som involverar mat, blommor och alkohol. Själv börjar jag komma till liv först nu. För istället för att fira idag var jag ute igår. Tillsammans med tre kollegor var jag ute och slog klackarna i taket. 
 
Mina kollegor ja. De är för övrigt 24 och 25 år. Och.. Det är ju inte jag. Men jag tror gärna att jag är det när jag umgås med dem. Så för en kväll låtsades jag som om jag återigen var tjugo-någonting år gammal och betedde mig precis därefter. Jag sminkade en av tjejerna, jag drack vin som om det inte fanns en morgondag, jag skrattade högt och hjärtligt.. Ni vet, så där som det blir när skrattet kommer inifrån. Jag plankade på bussen, jag dansade tills jag blev svettig, jag argumenterade med väktare som inte ville släppa in oss och jag åt pommes på McDonalds på vägen hem. Och som vanligt var det först när jag kom hem som jag verkligen kände exakt hur många glas jag fått i mig. 
 
En kväll där jag fick återuppleva mina tjugoår. 
Det är tur att det inte händer så ofta. Det hade jag aldrig orkat längre.. 
 
 
Taggar: Kollegor, Rund under fötterna, Utgång;

Kroppen minns.

Jag såg dig. För första gången på år, såg jag dig. Det vara bara en millisekund men det räckte för att ge mig hjärtklappning och adrenalinpåslag. Och du såg mig. Du stirrade. Och det var antagligen den där blicken som gjorde att jag upptäckte dig, det som gjorde att jag tittade åt ditt håll. Du hade solglasögon på dig, men den där genomborrande blicken gick inte att ta miste på. Och hela jag började skaka. 
 
Jag låtsades som om jag inte såg, som om jag inte hade en aning om vad som stod på andra sidan gatan. Jag ville inte ge dig den tillfredställelsen. Det kändes inte som om jag fick panik, men jag kunde inte för mitt liv få händerna att sluta skaka. De fortsatte en halvtimme efter att jag lämnat platsen. Bara jag skriver om händelsen nu, veckor efteråt, börjar mina händer skaka igen. För vet du? Kroppen minns. 
 
Jag är expert på att bortförklara, låtsas som om jag inte blir påverkad, inte skadas. Men kroppen minns mer än hjärnan vill erkänna. För plötsligt kom allt rusande tillbaka till mig. Dina händer runt min hals, knakandet i underarmen när du höll fast mig, motviljan med att få in fingrar i delar av kroppen jag inte godkänt. Du slog aldrig. Skulle aldrig slå. Men du skadade mig på andra sätt. Och kroppen reagerade plötsligt som om den sett ett rovdjur av det värsta slag. 
 
Du tror att du var bra för mig, men att jag fortfarande går i terapi för att bearbeta vad du gjorde kommer du aldrig att förstå. Du skadade mig mer än någon annan någonsin gjort. 
 
Du tillhör en period av mitt liv som jag överlevde.
Och du kommer aldrig att kunna skada mig igen!
Taggar: Kroppen minns;

Bilköp, hotellnatt och vardagsäventyr.

Vid lunchtid på fredagen ringde min telefon. 
 
- Du, jag har hittat en bil som jag kanske ska ha. Vill du följa med till Arendal för att se på den? 
 
- Ja.. Det kan jag väl. Var ligger Arendal? Är det långt bort? 
 
- Nää.. Inte så väldigt. 
 
Det visade sig vara en lögn. Jag tänkte att Arendal låg en halvtimmes tågresa från Oslo. Det gjorde det inte. Det låg en 5 timmars bussresa bort. Eller ja.. Ska vi vara helt ärliga här var det Kristiansand som låg en 5 timmars bussresa bort. Söderut. Biljetterna till Arendal var nämligen slut, så då fick det bli Kristiansand istället. 
 
Så en fem timmars busstur senare klev vi av i ett sömnigt Kristiansand. Där mötte vi säljaren, bilen inspekterades i totalt fem minuter, pengar överfördes från ett konto till ett annat och sedan åkte vi igen. Total tid spenderad i Kristiansand: 15 min. 
 
Vid det här laget hade klockan hunnit bli ganska mycket. Närmare 22.30. Och vi befann oss ungefär 30 mil från Oslo. Och eftersom vi inte fått se Arendal på vägen ned bestämde vi oss för att åka dit på vägen hem. En hotellincheck senare satt jag uppkrupen i en stor säng fullt med mjuka kuddar runt mig, sippandes på ett glas vin från minibaren. Och det är väl ungefär det sista jag minns av fredagen. Jag försökte få med mig handlingen av ett CSI-avsnitt som rullade på tv:n, men slutet somnade jag ifrån. Och lördagen inleddes på bästa sätt: Hotellfrukost och en rundtur i Arendal. 
 
Vardagsäventyr alltså. Det är något av det bästa jag vet!
 
 
 
Taggar: Arendal, BMW, Bilköp, Hotellnatt, Kristiansand, Vardagsäventyr;